Mannen hade just gått över grinden när han hörde sin dotters skrik komma från svinstallet bakom huset. Scenen framför hans ögon var så förödande att till och med en krigshärdad soldat var tvungen att förbli orörlig. Men det var sättet han hanterade situationen på som förändrade hela stadens sätt att se saker och ting. Man kan resa hundratals kilometer, korsa öknar och berg, men ibland är avståndet mellan två personer inget annat än ett brev som aldrig nått sin destination.
Tomás Herrera förblev tyst, sittande vid bussfönstret, händerna i exakt samma position sedan fordonet lämnat den norra terminalen. Mellan hans ben vilade en dammig, men prydlig, jordfärgad ryggsäck. Hans handflata var lätt fuktig, inte av svett, utan av det slitna pappret han höll i, med blått bläck, som nu bara fanns kvar som en suddig linje, nästan som krita. Det var brevet hon just hade läst för tredje gången sedan hon lämnade barackerna, och som varje gång gjorde slutet henne alltid torr i halsen.
Pappa, jag åt ingen frukost idag. Mamma Miriam sa att det inte fanns några fler ägg hemma, men jag såg kvinnan som sålde dem gå förbi. Jag frågade ingenting, för om jag frågade skulle de lämna mig ute på gården. Jag säger det till dig så att du kan knacka på bakdörren när du kommer tillbaka, eftersom den främre är låst. Handstilen var skakig, lutad åt vänster. Varje ord, skrivet med en barnhands klumpighet, fortfarande under utveckling men full av beslutsamhet, skrev Alma som om hon var rädd att någon skulle riva sönder brevet, eller ännu värre, inte ens läsa det.
Tomás sänkte huvudet och vände sig till nästa sida. Varje brev visade tecken på att ha öppnats. Några var lätt sönderrivna i kanterna, som om någon hade tvekat innan han bestämde sig för att inte skicka dem. Ett av dem hade fläckar som såg ut som regn, men Tomás visste mycket väl att det inte var någon storm inuti ett förseglat kuvert. Busschauffören, en man med grått hår och ett rynkigt ansikte, mager men smidig, bröt plötsligt tystnaden. ”Du är en soldat.
Den där gamla ryggsäcken säger mycket.” Tomás lyfte huvudet, stängde brevpaketet och lade det i sitt knä. ”Ja, jag kom precis tillbaka efter fyra år.” Chauffören nickade och höll blicken fäst vid vägen. Tystnad tog återigen över utrymmet mellan dem i några minuter. Bussen skakade längs den steniga vägen som ledde söderut, flankerad av rader av kraftiga kaktusar. När de var på väg att nå den andra vägskälet, den som anslöt till grusvägen som korsade rancherna, mumlade chauffören, nästan ohörbart.
Jag vet inte om du har hört det, men de säger att en flicka från Herrera-familjen var inlåst i svinstallet. En hel vecka utan mat. Så hemskt! Tomás rös. Namnet Herrera var inte vanligt här i trakten. Och den där flickan vände bort ansiktet och försökte hårt att behålla lugnet. Vad sa hon? Vilken flicka? Chauffören tittade på honom i backspegeln och log snett. Nej, ingenting. Du vet hur det är i stan. Det går alltid rykten. Kanske blev hon bara inlåst ute på gården.
Inget allvarligt. Tomás svarade inte. Han tittade ut genom fönstret igen, men den här gången såg han ingenting. Hans tankar började snurra som en virvelvind. Bussen fortsatte att röra sig långsamt, och stötte från grop till grop. Men inuti Tomás verkade alla ljud komprimerade. Bokstäverna, orden som återkom gång på gång som ett eko i en bortglömd brunn. Han hade lämnat sin dotter i Miriams vård samma dag som sin frus begravning. Alma var knappt 3 år gammal.
