En man räddade en skadad gorilla från skogen: efter många år möttes de igen, och vad det vilda djuret gjorde chockerade alla 😱😱
En man räddade en skadad gorilla från skogen när den fortfarande var en liten bebis. Den låg orörlig i det våta gräset med ett sår på benet. Bebisen andades knappt. Mannen kunde inte gå förbi – han svepte försiktigt in den i sin regnrock och tog hem den.
Han tog hand om ungen, bytte bandage, flaskmatade den, värmde den vid eldstaden och pratade med den som om den vore ett barn.
Gorillan blev snabbt fäst vid sin räddare, och han vid den. De bodde tillsammans i flera månader, och gorillan växte gradvis – stark, kraftfull, men med förvånansvärt vänliga ögon.
Att hålla vilda djur som husdjur var dock förbjudet enligt lag. En dag lade grannar märke till ett stort djur i deras fönster och rapporterade det.
Nästa dag anlände djurkontrollanter till mannens hem. Han bad dem att inte ta djuret och insisterade på att det inte skulle skada någon, men beslutet var redan fattat.
Gorillan togs bort och lämnade den gamle mannen i sitt tomma hus. Han satt länge vid den tomma buren, strök det gamla repet som gorillan en gång hade lekt med och grät, oförmögen att bearbeta sin förlust.
Åren gick. Gorillan transporterades till en lokal djurpark, där den snabbt anpassade sig till sin nya omgivning. Djurskötarna var förvånade över hur intelligent och lugn den var – den visade aldrig aggression, utan observerade alltid människor med ett särskilt intresse.
Samtidigt fick den gamle mannen diagnosen hjärncancer. Sjukdomen fortskred snabbt, och läkarna gav honom ingen chans – en månad, kanske två. Han kom knappt upp ur sängen, åt dåligt och talade dåligt, men en tanke hemsökte honom: han ville träffa sin vän, gorillan, en sista gång.
Hans berättelse skrevs om i lokaltidningen, och djurparkens ledning, djupt rörd, bestämde sig för att uppfylla hans sista begäran.
På mötesdagen fördes den gamle mannen till djurparken på en bår, täckt med en filt. Han andades knappt, ögonen halvslutna, men han var glad. Djurskötarna öppnade grinden och ledde honom försiktigt in i inhägnaden. Gorillan satt i hörnet med ryggen till.
När hon hörde en svag hosta vände hon sig om. I några sekunder stirrade hon bara på mannen, som i misstro. Sedan närmade hon sig långsamt, med tunga tassar. Djurskötarna höll andan.
De var säkra på att gorillan inte skulle komma ihåg den gamle mannen, efter att så många år hade gått, så de hade lugnande medel redo, för säkerhets skull.
Gorillan närmade sig den gamle mannen, böjde huvudet och gjorde plötsligt något som chockade alla. 😨😱 Fortsättning i den första kommentaren 👇👇
Gorillan rörde försiktigt vid hans hand, sniffade på den, gav sedan ifrån sig ett lågt, utdraget ljud, som ett stön, och kramade honom plötsligt med båda tassarna.
Hon klämde inte – hon höll bara mannen nära sig, som om hon var rädd för att förlora honom igen. Hennes ögon glittrade, hennes andning blev snabb och hon morrade mjukt, som om hon grät.
Den gamle mannen lyfte handen, strök henne över huvudet och log svagt.
Ingen kunde hålla tillbaka tårarna. Gorillan satt bredvid honom, släppte inte taget, gungade fram och tillbaka och gav ifrån sig mjuka, nästan mänskliga ljud – som om hon pratade med honom.
Några minuter senare slöt den gamle mannen ögonen, och arbetarna insåg att han hade somnat för alltid.
Gorillan satt länge i närheten utan att röra sig, och när personalen försökte ta bort kroppen lät hon dem inte – hon morrade och försvarade den tills hon var säker på att den varsamt hade tagits bort.
