Ovanför staden blev himlen allt svartare, som en bränd duk i kanterna. Vinden skar över hennes ansikte, och Valentina klättrade långsamt och tungt uppför trapporna till notariens kontor.
Det fanns inget mer att säga. Hennes mor hade dött, sedan hennes far. Och nu även hennes svärmor.
Den enda som hade hållit henne kvar i det stora, kalla huset, där hennes älskares och Ostaps skratt fortfarande ekade mot väggarna.
I den träpanelklädda hallen, som luktade gammalt papper och dyr parfym, flinade Ostap som en välnärd hund.
Han hade samma arroganta uttryck som han hade haft när han hade sagt till henne i köket att Sophia ”förstod hennes behov bättre”.
Och Sophia, med handen på knät, skrattade föraktfullt medan hon tittade på Valentinas slitna skor.
Notarien läste testamentet. Allt – huset, räkenskaperna, smyckessamlingen – gick till Ostap. Naturligtvis. Inte till Valentina. Bara… ett brev.
Ett tjockt kuvert, förseglat med rött vax. Notarien räckte det till henne utan ett ord. Ostap skrattade redan.
”Kanske en avskedsdikt!” skämtade han.
Valentina svarade inte. Hon tog långsamt bort sigillet. Hennes händer darrade lätt. Inuti fanns bara en enda handskriven sida. Hon kände igen Olgas handstil. Rund och klar.
”Min kära Valentina, om du läser detta betyder det att jag inte har kunnat berätta det jag vet. Sanningen.
Du är inte bara min svärdotter. Du är min dotter. Ja, barnet jag födde vid 19 års ålder och gav upp för adoption för att undkomma skammen från den tiden.
Jag kunde inte behålla dig, men jag glömde dig aldrig.
Ödet – eller Gud – förde oss samman för andra gången, som svärmor och svärdotter. Jag berättade aldrig sanningen för dig… av rädsla för att du skulle rymma och hata mig.”
Men jag älskade dig i hemlighet, som om du vore mitt eget kött och blod.
Jag lämnade allt på papper till Ostap. Men vad han inte vet är att sann rikedom inte finns i räkenskaperna.
I källaren i huset på Eichenstrasse 14, bakom en falsk vägg, ligger en gammal kista. Koden är ditt födelsedatum.
Där gömde jag min familjs guld och dokument från tiden före kriget. Jag litar inte på min son. Inte ens Sofia. Men dig… det gör jag. Du bär min själ inom dig.
Förlåt mig för alla förlorade år.
Din mamma,
Olga.
Valentina kände hur hennes knän vek sig. Hon grep tag i bordskanten. Hennes ögon fylldes av tårar, inte av smärta, utan av en försenad och oväntad kärlek. Och av ilska.
Ostap reste sig nyfiket:
”Vad står det? Vad lämnade han dig?”
Valentina vek brevet långsamt. Hon torkade sina tårar.
”Ett minne”, sa hon lugnt. ”Ingenting som kan intressera dig.”
Hon lämnade rummet utan att se sig om, hennes hjärta slog som en trumma. Det fanns ingen förtvivlan i hennes ansikte. Det fanns något nytt. En styrka. En sanning.
Hon visste vad hon skulle göra. Oak Street väntade.
Och där, i tystnaden i en dammig källare, skulle hon inte bara finna sitt arv… utan sin identitet.
Slutet var ingen slump.
